Brüche in der Zeit. Analyseversuche zu Arthur Schnitzlers Erzählung "Die Frau des Richters" unter Berücksichtigung von archäologischen Ebenen und Diskursen.

Enligt Michel Foucaults teori om arkeologiska skikt över vad som inom en viss tidsepok överhuvudtaget är möjligt att säga, bör det alltid finnas spår av upphovstiden i en text. Dessa spår blir synliga i form av effektiva utsagor som tillskrivs tidstyiska diskurser och de skall inte sökas med hjälp av textinterpretation. Vid analysen av Arthur Schnitzlers historiska berättelse "Die Frau des Richters" står man inför problemet att författaren med sitt verk rör sig mellan olika tidsperioder - dels sin egen tid, dels den förgångna tid i vilken han förankrar sin berättelse. I "Die Frau des Richters" visar det sig att bristen på tidstypiska utsagor från upphovstiden lätt styr analytikerns synvinkel till att interpretera textutsagorna och tillskriva dessa tidstypiska diskurser som tillhör Schnitzlers livstid fram till 1920-talet. Därför sätts i föreliggande arbete de effektiva utsagorna även i ett diakront perspektiv som granskar dem i relation till den berättade tiden som omfattar sena 1700-talet fram till sekelskiftet 1800. På så sätt problematiseras diskursanalysen vid historiska berättelser.

För att ställa Schnitzlers verk i rätt perspektiv granskas den genretypiska tillhörigheten och de litterära medlen som författaren begagnar sig av för att uppnå effekten av historicitet. Därefter betraktas "Die Frau des Richters" i ett intertextuellt perspektiv och jämförs med verk från den tyska kanonlitteraturen. tidstypiska diskurser från de två undersökta epokerna exemplifieras med texter från Kleist och Musil, innan den diakrona, jämföarande diskursanalysen tar vid. En avslutande undersökning av litterära figurers sociala rollmönster bekräftar resultaten från diskursanalysen.

Den jämförande diskursanalysen visar att samma effektiva utsagor ofta kan tillskrivas olika tiders diskurser och att det är recipientens synvinkel och vetande som avgör vilken tidsperiod en utsaga tillskrivs. Normer och konventioner kan skapa en kontinuitet som även världshändelser som krig och sociala revolutioner inte lyckas förändra. En problematisering av Foucaults diskursanalys är därför berättigad och resultaten visar, hur ett diakront perspektiv konkret kan synliggöra den interpretativa styrning som en läsare/analytiker alltid är utsatt för.

Nyckelord: Diskursanalyse, historische Erzählung, Intertextualität, Schnitzler