Jämställdhetsplanen - ett redskap för att främja jämställdheten? En jämförande rättslig analys av jämställdhetsplanering i arbetslivet som medel för att uppnå jämställdhetslagens mål

Jämställdhetslagen innehåller förbud mot diskriminering på grund av kön, bestämmelser som föreskriver främjande av jämställdheten samt bestämmelser om tillsyn över lagen.

Vid lagens ikraftträdande uppfattades diskrimineringsförbuden som lagens viktigaste bestämmelser. Dessa regler är viktiga för att garantera den formella jämställdheten. Jämställdhetsmål och faktisk jämställdhet kan dock inte uppnås utan aktiva åtgärder för att utjämna brister i jämställdheten. Därför har tendensen både inom vår nationella lagstiftning och inom internationell rätt varit att man allt mer erkänner den främjande verksamhetens betydelse och definierar olika aktörers skyldighet att verka för ökad jämställdhet. Därför har också arbetsgivarnas skyldighet att utarbeta jämställdhetsplaner under jämställdhetslagens historia utvecklats och blivit allt mer detaljerad. Enligt den gällande jämställdhetslagen ska arbetsgivare som regelbundet har minst 30 anställda minst vartannat år utarbeta en jämställdhetsplan. Men hur väl fungerar jämställdhetsplanen som ett redskap för att främja jämställdheten och för att uppnå jämställdhetslagens mål?

Ett centralt syfte med denna avhandling är att utreda hur de på arbetsmarknaden förekommande jämställdhetsproblemen behandlas i jämställdhetsplanerna. I avhandlingen behandlas problem som gäller inkomstnivåskillnader mellan kvinnor och män, vertikal segregation, horisontell segregation, svag arbetsmarknadsposition som beror på kön, diskriminering till följd av graviditet och familjeledigheter, svårigheten att sammanjämka arbete och familj samt trakasserier på grund av kön.

Vidare undersöks vilka problem som eventuellt förekommer vid förverkligandet av jämställdhetsplaner med tanke på lagstiftningens krav och målsättningar. Dessutom görs också en jämförande analys av hur jämställdhetsplanerna ser ut i Sverige och hur de skiljer sig från de finländska planerna. Analysens syfte är att svara på frågan hur man i de svenska och finländska jämställdhetsplanerna ser på vad som krävts enligt lagstiftningen, dvs. hur planeringsskyldigheten upplevts. Analysen utmynnar i en diskussion om ”de lege ferenda”, dvs. om och i så fall hur lagen borde ändras för att främja jämställdhetsmålet och för att i praktiken uppfylla de skyldigheter som Finland förbundit sig till.