Ackreditering i högre utbildning

Olika former av kvalitetssäkring – som ackreditering, certifiering, granskning – av högre utbildning blir allt vanligare och populärare vid lärosäten globalt. Detta gäller även vid europeiska och nordiska lärosäten där traditionellt staten har sörjt för kvalitetssäkring. Utöver de traditionella statliga organen ser vi numera också hur privata internationella organisationer expanderar globalt. Dessa organisationer blir en allt viktigare drivkraft för vad en del kallar för kvalitetssäkring för lärosäten inom management, vård, hälsa och andra utbildningsorganisationer.

Ackrediteringsorganisationerna beskriver sin verksamhet som en kvalitetsservice som bidrar till att förbättra kvaliteten på forskning, utbildning och andra aktiviteter som exempelvis relationer till alumni. Men för lärosäten är de substantiella effekterna osäkra och det syns oftare vara fråga om att tillgodogöra sig legitimitet och status. Ackrediterares framgångar är nog också ett resultat av många lärosätens ängslan att inte tillhöra klubben, alla vill ju upp i statushierarkin.Givet ackrediterarnas expansion och ökad entusiasm hos lärosätesledningar kan man emellertid resa frågor om ackrediteringars trovärdighet och relevans samt om de gynnar samhället eller om det är bara är till för några högskolors inbördes beundran. Vad innebär en ackreditering? Är det en riktig kvalitetsstämpel med substantiella effekter eller bara symbolisk marknadsföring?

Vi diskuterar dessa frågor med utgångpunkt i både relevant forskning och en kvalitativ studie av en aktuell ackrediteringsprocess vid ett europeiskt lärosäte. Den förstnämnda ger en översikt av forskningsläget med särskilt fokus på lärosäten inom ekonomi och management. Den senare redovisar hur några av de involverade i ackrediteringsprocessen – fakultetsledningar, ackrediteringsansvariga, forskare och lärare – förhåller sig till och ser på betydelsen av ackreditering.